EU:s finansministrar behandlar reviderandet av stabilitets- och tillväxtpakten den 20 mars
EU:s ekonomi- och finansministrar sammanträder i Bryssel söndagen den 20 mars 2005 för att behandla reviderandet av stabilitets- och tillväxtpakten. Avsikten är att man kommer överens om detaljerna för reformen före Europarådet den 22-23 mars 2005, på vars agenda stabilitets- och tillväxtpakten också är. Ministrarna sammanträder först i eurogruppsuppställningen och sedan så att samtliga 25 medlemsländers ministrar är närvarande. Finansminister Antti Kalliomäki representerar Finland vid det informella mötet.Revideringen av stabilitets- och tillväxtpakten behandlades förra gången i eurogruppen och i Ecofinrådet den 7-8 mars, då samförstånd uppnåddes om de flesta sakerna. Vissa punkter i den rapport som lämnas till Europarådet är emellertid fortfarande öppna. Den viktigaste av dessa punkter hänför sig till listan om s.k. relevanta faktorer som skall tas i beaktande då ett beslut om alltför stort underskott fattas.
Revideringen av stabilitets- och tillväxtpakten har beretts från och med i höst, då kommissionen gav sitt meddelande om saken. Efter det har rådet diskuterat tre olika delområden: paktens korrigerande del, dess förebyggande del och administrerandet av pakten.
Paktens korrigerande del
Paktens s.k. korrigerande del gäller förfarandet vid alltför stora underskott, som enligt grundfördraget i regel skall inledas då underskottet i ett medlemslands offentliga ekonomi överskrider referensvärdet på 3 procent eller då det finns risk för alltför stort underskott. Det råder redan nu ett omfattande samförstånd om de flesta frågorna i samband med överträdelseförfarandet. Den gemensamma åsikten gäller bl.a. det att ett land som befinner sig i underskottstillstånd kan få mera anpassningstid på vissa villkor. Avsikten är att undvika situationer där ett medlemsland på grund av förfarandet skulle vara tvungen att strama åt sin finanspolitik under en lågkonjunktur.
Den viktigaste oavklarade punkten gäller bestämmelserna om inledandet av förfarandet. Vissa medlemsländer har föreslagit att man i samband med revideringen skulle godkänna en lista över sådana "relevanta faktorer" som borde tas i beaktande då beslutet fattas, och som under vissa förutsättningar också kunde påverka kommissionens bedömning av läget, vilken utgör grunden för rådets beslut om underskottssituationen. Det är fortfarande oklart om en sådan lista kommer att godkännas och vilka faktorer den i så fall borde innehålla. Enligt grundfördraget fattas inte något underskottsbeslut ifall avvikelsen från referensvärdet på 3 procent är både obetydlig samt tillfällig och exceptionell. Enligt Finland behövs inte någon lista över "relevanta faktorer", eftersom pakten redan nu tillåter beaktandet av relevanta faktorer. Om ett beslut om en lista nu ändå fattas, bör den vara kort och riktingivande samt underställt villkoret att ett underskott alltid betraktas som för stort om det inte är nära referensvärdet och tillfälligt.
Enighet har uppnåtts om en fråga som väckt diskussion under en lång tid, hur den offentliga ekonomins skuldkriterium skall göras mera funktionell. Vissa medlemsländer halkar fortfarande långt efter de skuldkriterier som de förband sig till när de anslöt sig till euroområdet. Avsikten är att påskynda speciellt dessa länders skuldanpassning genom att öka skuldkriteriets betydelse vid verkställandet av stabilitets- och tillväxtpakten. Kommissionen och rådet fäster mera uppmärksamhet än förr vid grundfördragets bestämmelse om att skuldförhållandet skall minska med tillräcklig hastighet och närma sig fördragets referensvärde.
Paktens förebyggande del
Diskussionen om paktens förebyggande del har gällt undvikandet av konjunkturförstärkande finanspolitik. Uppmärksamheten har fästs vid åtgärder som verkställs speciellt under goda tider och som kan förstärka den offentliga ekonomins finansiella ställning och hållbarhet. Det nya grundfördraget ger kommissionen möjlighet att utfärda en förhandsvarning på grund av dålig ekonomihushållning. Man har diskuterat om detta är möjligt redan innan den grundfördraget träder i kraft.
När det gäller de medelfristiga målen har ett förslag framförts, enligt vilket landsspecifika faktorer, såsom skuldgraden och den potentiella produktionsökningen, borde tas i beaktande vid bedömningen av den offentliga ekonomins finansiella ställning. Länder med låg skuldnivå och/eller snabb potentiell tillväxt kan tillåtas ha ett lite större underskott medan det däremot av länder med stor skuld eller långsam potentiell tillväxt krävs en budget som i medeltal är i balans eller uppvisar överskott. I fortsättningen strävar man också efter att utveckla metoder för att noggrannare utvärdera långsiktig hållbarhet och för att koppla bl.a. beaktandet av icke finansierade pensionsskyldigheter till de medelfristiga målen.
Även den minimijustering, till vilken de länder som inte har uppnått de medelfristiga målen borde förbinda sig till, har diskuterats. Den föreslagna minimijusteringen på 0,5 procent per år följer det beslut som eurogruppen kom överens om i oktober 2002 och som Europarådet bekräftat i mars 2003. I detta sammanhang borde man också ta i beaktande strukturreformerna, de offentliga investeringarna och andra eventuella landsspecifika karakteristika.
Förbättrandet av den finanspolitiska administrationen
De förslag som lagts fram vid diskussionen om förbättrandet av den finanspolitiska administrationen har gällt medel för att intensifiera sambandet mellan nationell budgetpolitik och koordinering på EU-nivå och för att förstärka det nationella anammandet av EU-bestämmelser och -målsättningar. Effektivare bindande av de nationella parlamenten till verkställandet av pakten har också varit framme. Det har också föreslagits att rådet och eurogruppen skulle diskutera detta ingående varje vår före beredningen av de nationella budgetarna, så att förbindelsen mellan EU-målen och den nationella budgetberedningen kunde förstärkas. Dessutom är målet förbättra kvaliteten, tillförlitligheten och tidsenligheten av statistikerna.
* * *
Stabilitets- och tillväxtpakten består av två förordningar som klargör grundfördragets artiklar, samt av den resolution som Europarådet godkände i Amsterdam 1997, enligt vilken medlemsländerna, rådet och kommissionen förband sig till ett gemensamt mål. Med detta avses sådan sund finansiell ställning för den offentliga ekonomin som ger medlemsländerna möjlighet att reagera på normala konjunkturväxlingar utan att det i grundfördraget fastställda referensvärdet på 3 procent spräcks. Pakten siktar mot en stabil och hållbar offentlig ekonomi som skapar förutsättningar för minskande av skuldsättningen och för förberedningen inför de långsiktiga utmaningar som orsakas av befolkningsåldrandet. Förutom förordningarna och resolutionen diskuteras även s.k. uppförandekoder som preciserar förordningstexterna.
Utgångsläget vid diskussionen om reviderandet av stabilitets- och tillväxtpakten har varit att de i grundfördraget fastställda referensvärdena på 3 respektive 60 procent för den offentliga ekonomins underskott och för skuldsättningen inte ändras. I själva verket så bekräftades dessa kriterier på nytt i somras samtidigt som man som avslutning till regeringskonferensen kom överens om det nya grundfördraget.
Finland har understött revideringen av stabilitets- och tillväxtpakten. Målet har varit att få medlemsländerna att förbinda sig starkare till verkställigheten av pakten, så att dess trovärdighet kunde förstärkas. Nu behövs ännu bättre balans än förr mellan finanspolitisk flexibilitet på kort sikt och långsiktiga hållbarhetsmålsättningar så att pakten skulle stöda förberedningen inför de ökande påfrestningarna för den offentliga ekonomin på grund av befolkningsåldrandet, och att den skulle sporra medlemsländerna till att verkställa sådana strukturella reformer som främjar uppnåendet av dessa målsättningar.
Ytterligare information ges av finansrådet Ilkka Kajaste, tfn (09) 160 331 84