Finansminister Riikka Purra på ambassadörsmötet

"Finland kommer även i fortsättningen att bidra konstruktivt till en stabil och fredlig ordning inom det internationella samfundet", konstaterar finansminister Riikka Purra i sitt tal på ambassadörsmötet.

Ärade ambassadörer, bästa åhörare!

Det är en glädje att få tala vid det årliga ambassadörsmötet igen efter en paus på två år. 

Under dessa två år har världspolitiken förändrats på flera sätt. Samtidigt fortsätter Rysslands anfallskrig mot Ukraina med samma brutalitet som hittills. Den ryska regimen har inte visat någon som helst vilja att nå en balanserad förhandlingslösning, utan fortsätter desperat med att försöka nå sina maximala mål med militära medel. Finlands mål är en fred som tryggar Ukrainas suveränitet och försvarsförmåga och som inte belönar Ryssland för militär aggression på ett sätt som gör ett nytt krig ännu mer sannolikt.

Förenta staterna har under president Donald Trumps andra period genomfört en stor omställning av utrikes- och säkerhetspolitiken i förhållande till Europa. Detta har chockat många på den gamla kontinenten och har till och med lett till ställningstaganden där USA betraktas som en politisk motståndare till Europa. Förenta staternas nuvarande uppfattning om Europa beskrevs närmare i den strategi för den nationella säkerheten som publicerades i december 2025. Enligt dokumentet anses Europa bli kulturellt försvagat och drabbas av ekonomisk tillbakagång om man inte snabbt vidtar kraftfulla politiska motåtgärder. I Förenta staternas säkerhetsstrategi betraktas i synnerhet invandringen som ett betydande säkerhetshot för Europa. Det anses innebära inte bara en civilisatorisk kris utan också en försämring av de europeiska Natoländernas förmåga att upprätthålla sina alliansåtaganden.

Ärade åhörare!

Den amerikanska regeringens syn på det hot som Ryssland utgör mot Europa har tidvis varit beklagligt ambivalent, men på detta område har det under de senaste månaderna skett en glädjande konvergens inom den euroatlantiska gemenskapen. Detta är särskilt viktigt för ett land som Finland, för vilket Rysslands hot är en existentiell fråga.

Utan att förbise all berättigad kritik mot Förenta staternas nuvarande regim är det inte förnuftigt att skapa onödiga motsättningar i värderingsfrågor mellan amerikaner och européer. Det faktum att USA:s nuvarande regim i sin säkerhetsstrategi eller i andra uttalanden kritiserar invandringspolitiken i Europa utgör inte något hot mot demokratin i Europa. USA är fortfarande ett fritt samhälle och en demokrati, och det är bundet till Europa genom månghundraåriga gemensamma kulturella band. Eftersom de politiska konjunkturerna i USA kan växla snabbt är det inte heller förnuftigt att dra några permanenta slutsatser om hurdan politik USA kommer att föra på längre sikt. Jag hänvisar nu särskilt till det amerikanska kongressvalet i november där stora maktskiften kan ske både i senaten och i representanthuset.

På grund av USA:s nuvarande politik har idén om att skapa alternativa allianser mellan länder som fortfarande litar på de så kallade gamla reglerna för den liberala världsordningen blivit starkare i Europa. Denna politik syftar också till att minska beroendet av amerikanska aktörer inom försvars- och tekniksektorerna. I många europeiska anföranden har man särskilt betonat ett närmare samarbete mellan EU och Kanada och till och med mellan EU och Kina.  
Vid ett intensifierat samarbete mellan EU och Kanada måste man emellertid ta i beaktande att Kanadas BNP är cirka 13 gånger mindre än Förenta staternas och att Kanada inte är någon militär stormakt trots att försvarsutgifterna nu höjs avsevärt också i där. Kanada kan alltså inte erbjuda Europa ett likadant heltäckande strategiskt försvarssamarbete som Förenta staterna, till exempel global militär logistik, strategisk flygtransportkapacitet, spanings- och satellitkapacitet, omfattande missilförsvar, en enorm försvarsindustrikapacitet och framför allt amerikansk kärnvapenavskräckning. 

Bästa beskickningschefer,

När det gäller utvecklingen av förhållandet med Kina måste Europa agera mycket försiktigt och beakta de många risker ett sådant förhållande medför. Kina är i själva verket inte någon fredlig och förutsägbar aktör som strävar efter att upprätthålla det internationella samfundets hävdvunna regler. Kina vill snarare ändra tolkningen av internationella normer och verksamheten vid internationella organisationer så att de stöder Kinas utrikespolitik. Till exempel i FN har Kina effektivt lyckats manipulera länderna i det globala syd att dämpa kritiken mot Kinas kränkningar av de mänskliga rättigheterna.  Kina har också lyckats tillsätta sådana personer i FN-organens nyckeluppgifter som sedan har stött Kinas strategiska intressen ute i världen. 
Industripolitiken i Kina har alltid varit kopplad till landets mer omfattande geopolitiska mål. Det tog beklagligt länge för Europa att inse detta. Kina var tidigare en lågprisproducent av bulkvaror, men i dag är landet en obestridlig marknadsledare inom många spetstekniksektorer. Kina skulle emellertid aldrig ha blivit marknadsledande inom bland annat batteriproduktion, elbilar och solpaneler på så kort tid utan en massiv statlig industripolitik, stöd som snedvrider konkurrensen, förmånlig finansiering och ett asymmetriskt öppnande av den inhemska marknaden för västerländska företag. Västvärlden har själv på ett betydande sätt bidragit till denna utveckling genom att överföra produktion, teknik och kapital till Kina i den långvariga vanföreställningen att ekonomisk integration automatiskt också skulle leda till politisk liberalisering och en mer ansvarsfull stormaktspolitik. Västvärlden har genom sin egen politik aktivt bidragit till att bygga upp en strategisk konkurrent. 

Kina vill hålla kritiska värdekedjor i egna händer så att kinesisk know-how inte hamnar hos konkurrenter i väst. Kina har dessutom som mål att kinesiska standarder i fråga om tekniska normer, programvara, laddningsinfrastruktur med mera ska tas i bruk i större utsträckning ute i världen.

Kina har inte använt sitt inflytande på Ryssland för att få slut på kriget i Ukraina. Även om Kina inte direkt velat bli en part i Rysslands krig är det klart att Kina är en central extern facilitator av Rysslands krigsekonomi och försvarsindustri. Kinesisk mikroelektronik, verktygsmaskiner, komponenter och annan teknik med dubbla användningsområden tillgodoser den ryska krigsindustrins kritiska behov och undergräver effekterna av de västerländska sanktionerna. Det faktum att det är just Kina som i hög grad upprätthåller den militärindustriella kapaciteten hos det största militära hotet för Europa talar starkt mot att det just nu skulle vara önskvärt med någon slags sinofil omställning i den europeiska utrikespolitiken. Snarare måste Europa intensifiera sitt militära, tekniska och ekonomiska partnerskap med Japan och Sydkorea som delar våra värderingar och sociala vår samhällssyn.

En kortfattad slutsats om hur USA-politiken behöver utvecklas är att Europa måste kunna försvara sig betydligt effektivare än i dagsläget för att den transatlantiska alliansen ska vara mer balanserad, dock utan att man försöker skapa en konstgjord ersättning för Förenta staterna. Såsom Robert Gilp redan på 1980-talet beskrev i sitt verk War and Change in World Politics är stabiliteten i det internationella systemet beroende av huruvida alliansernas och institutionernas struktur återspeglar de verkliga maktförhållandena. När den relativa makten förändras måste också ansvaren anpassas – annars uppstår en obalans som försvagar hela systemet.

Detta är också en mycket tryggare utgångspunkt för Finland än tanken om att ersätta den transatlantiska förbindelsen med Kanada eller andra partnerskap. Man bör också komma ihåg att till exempel tio medelstora partnerskap inte automatiskt motsvarar Förenta staterna, eftersom Förenta staternas betydelse inte enbart baserar sig på ekonomisk eller militär skala, utan på vissa unika strategiska kapaciteter som i värsta fall kan ta årtionden att utveckla i Europa.

Bästa åhörare,

Efter migrationskrisen 2015 har stödet för Europas traditionella maktpartier sakta men säkert minskat. Fenomenet berör inte längre enbart länder med traditionellt starka protestpartier, såsom Österrike, Frankrike och Italien. De invandringskritiska och EU-skeptiska partierna har dessutom blivit maktfaktorer i länder som på grund av sin historia länge betraktades som immuna mot hård nationalism, såsom Tyskland, Spanien och Portugal. Särskilt i Tyskland pågår utan överdrift den värsta politiska turbulensen sedan andra världskriget när tyskarnas förtroende för politiker och samhällsinstitutioner enligt många enkäter har rasat. Den politiska krisen i Tyskland handlar om ett totalt magplask för landets ekonomiska modell, energipolitik och invandringspolitik. Tyskland har i årtionden agerat balanserande faktor i Europa på grund av sin starka samhällsekonomi och återhållsamma politik. Det faktum att landet nu som överlägsen gallupetta och eventuellt statsministerparti på delstatsnivå har ett parti som till vissa delar vill upphäva den samhällsordning som rådde i Tyskland efter andra världskriget och vända landets utrikespolitik 180 grader i förhållande till Ryssland, är inte bara en fråga som berör Tyskland, utan det har direkta konsekvenser för hela Europa och även för Finland.

Många kommentatorer har med all rätt lyft fram det faktum att man i utrikes- och säkerhetspolitiken inom vissa västeuropeiska invandringskritiska partier vill återaktivera förbindelserna med Ryssland och låta Ryssland härja fritt i Ukraina.  Väljarna på den europeiska kontinenten fattar emellertid inte sina beslut i första hand på grund av protestpartiernas ståndpunkter i fråga om Ryssland. Ryssland utövar aggressiv opinionsbildning i sociala medier, men inte heller det räcker till för att påverka miljontals europeiska väljares åsikter. Det faktum att länderna i Västeuropa har tagit emot invandare från länder utanför Europa i över ett halvt århundrade, och att den omfattande invandringen från utvecklingsländerna ökat under de senaste åren, är obestridligen en av de viktigaste, kanske rentav mest centrala orsaken till att det traditionella partisystemet har splittrats. En allt större andel av européerna tror helt enkelt inte längre på mediernas och de traditionella partiernas förklaringar om att det skulle vara en moralisk plikt, en konkurrensfördel eller någon form av förändring som gör människors vardag mer meningsfull att tillåta invandring som undergräver landets kultur, sociala sammanhållning och välfärdssystem. Man tror inte längre på det. 

Så som säkerhetsforskarna Barry Buzan och Ole Wæver visade på 1990-talet med Köpenhamnsskolans begrepp social trygghet, vilar statens yttre handlingsförmåga i sista hand på inre sammanhållning och delad identitet. När denna sammanhållning försvagas till följd av den snabba demografiska och kulturella förändringar försvagas också samhällets beredskap att axla gemensamma bördor – inklusive försvaret.

I Västeuropa måste man utöver en betydligt effektivare kontroll över migrationspolitiken också kunna erbjuda medborgarna något slags förnyat välfärdslöfte. Detta är nödvändigt också för att man i dessa länder ska lyckas genomföra en höjning av den militära försvarsförmågan, något som är av betydelse även för Finland. Resultaten av de enkäter som genomförts i Tyskland om medborgarnas och invånarnas försvarsvilja är rent av chockerande. 

Bästa ambassadörer!

För resten av Europa utgör Finland och de övriga nordiska länderna utmärkta exempel på hur partier som motsätter sig traditionellt konsensusbeslutsfattande och öppna gränser har blivit en aktiv och inflytelserik del av det parlamentariska beslutsfattandet. I de nordiska länderna har partierna med fokus på nationalstaten bland annat bidragit till ansvarsfull ekonomisk politik, reform av samhällsstrukturerna och naturligtvis rationalisering av migrationspolitiken. Inom utrikes- och säkerhetspolitiken råder det en tämligen stark nationell enighet i synnerhet i Finland och Sverige. Stödjandet av Kinas, Rysslands och andra auktoritära staters agenda har hos oss och i vårt grannland i väst ett minimalt gensvar hos väljarkåren. Norden kan beskrivas som en slags demokratisk skyddsmur för Europa på grund av partisystemets anpassningsförmåga och starka resiliens i förhållande till anti-västliga auktoritära makter.

De sporadiska politiska – eller mediepolitiska – uppståndelserna i vårt hemland har varken påverkat Finlands utmärkta image ute i världen eller det faktum att finländskt kunnande åtnjuter stor respekt. Finländsk teknik och finländska innovationer har i synnerhet under den nuvarande geopolitikens renässanstid utmärkta möjligheter när vi i Europa strävar efter att öka vår strategiska autonomi. Finland har under de närmaste årtiondena egentligen inget annat val än att klara sig allt bättre i den internationella handeln om vi vill stärka den finansiella grunden för vårt välfärdssamhälle och finansiera de växande försvarsbehoven. De omfattande anpassningsåtgärderna inom den offentliga ekonomin kommer att fortsätta under nästa valperiod, men utöver detta bör tillväxten inom den konkurrensdrivna privata sektorn stimuleras genom en sporrande skattepolitik, arbetskraftspolitik och innovationspolitik.

Framöver bör Finland vara inställt på att satsa på de möjligheter som AI medför inom samtliga ekonomiska sektorer. I ett land med en åldrande befolkning blir den viktigaste effekten av AI den ökade produktivitet som AI medför. I till exempel maskinverkstäder och inom skogsindustrin, den kemiska industrin och elektronikindustrin kan AI användas till exempel för optimering av produktionen, proaktivt underhåll, kvalitetskontroll, optimering av energianvändningen, hantering av leveranskedjor och planering. Dessutom kan AI ge finländska företag en genuin konkurrensfördel till exempel i fråga om programutveckling, genom att sänka kostnaderna för utvecklingen. Finland har redan nu ett gott utgångsläge när det gäller softwareexport, eftersom finländska IT- och informationstjänster har varit exceptionellt starkt inriktade på export även jämfört med de övriga nordiska länderna.

När det gäller EU-politiken vill jag nämna MFF-förhandlingarna, som kommer att vara utmanande för Finland. Det nya säkerhetsläget i Europa förändrar även EU:s budgetprioriteringar, och Finland måste se till att man i samband med reformerna noterar det särskilda ansvar som medlemsstaterna vid unionens östgräns måste bära. Finland är Europas skyddsmur mot Ryssland, och vi höjer våra försvarsutgifter under de kommande åren trots utmanande finanspolitiska omständigheter/trots de rådande utmanande finanspolitiska omständigheterna. Finland måste förutsätta att man i nästa fleråriga finansieringsplan inte bara beaktar de utmaningar som Ryssland medför för den yttre säkerheten utan också regionernas allmänna livskraft i de unionsområden som angränsar till Ryssland. Det är också viktigt att säkerställa att omstruktureringen av MFF inte ändrar behörighetsförhållandena mellan Bryssel och Finland. 

Bästa ambassadörer! 

Jag vill rikta ett varmt tack till hela Finlands utrikesförvaltning och diplomatkår för det utmärkta samarbetet under denna valperiod. I synnerhet ni, cheferna för Finlands beskickningar, representerar förutsägbarhet och kontinuitet i er verksamhet, men samtidigt en genuin och i realism förankrad förmåga att agera i en snabbt föränderlig omvärld. Detta är av största vikt i en värld där den internationella diplomatins allmänna spelregler och konventioner är i omvälvning. 

Jag vill tro att den nuvarande turbulensen ute i världen med tiden kommer att leda till en ny balans i den internationella politiken – en balans som den demokratiska västvärlden med sina allierade, det globala syd och även auktoritära stater kan leva med. Finland kommer även i fortsättningen att bidra konstruktivt till en stabil och fredlig ordning inom det internationella samfundet. 
Tack.