Valtiosihteeri Maria Kaisa Aula:
Staten har inte öppnat kranarna i social- och hälsovårdsreformen
Målet för reformen är att kunna tillhandahålla tjänsterna på ett mera jämlikt sätt och att bromsa kostnadsökningen. Den nya finansieringsmodellen för vårdlandskapen främjar bägge målen. Den nya vårdmodellen är ingen trång ”tvångströja” för utgiftsutvecklingen, men den betyder inte heller att staten har öppnat penningkranarna.
Vid finansieringen av vårdlandskapen beaktas områdets servicebehov
Genom att beakta servicebehovet kan man se till att människorna behandlas jämlikt vid finansieringen av vårdlandskapen. Landskapen får alltså inte finansiering på basis av hur de tidigare har använt finansieringen för social- och hälsovårdstjänster. Största delen av finansieringen till landskapen bygger på hälsotillståndet hos befolkningen i området, åldersstrukturen och sysselsättningen.
De områden som har yngre och friskare människor och en högre sysselsättningsgrad, får en mindre invånarbaserad finansiering än de områden som har ett större servicebehov. Kritiken har gällt främst den långa övergångsperioden på sju år och den nedsättning som begränsar den invånarbaserade förändringen till högst 150 euro. Finansieringssystemet ska utvärderas efter remissbehandlingen.
Både produktiviteten och kostnadseffektiviteten måste bli bättre
Utgifterna för social- och hälsovårdstjänster och räddningsväsende överförs från kommunerna till staten i och med reformen. För det används dryga 19 miljarder av statens budget. Landskapen får dessutom inkomster från de kundavgifter som de tar ut och andra små extra inkomster.
Nominellt ökar utgifterna med cirka 4 procent per år. Utöver ökningen av de allmänna kostnaderna ökar också servicebehovet med lite över 1 procent på grund av den åldrande befolkningen. Detta kommer att höja kostnaderna ända fram till 2040. Statens inkomster ökar inte i samma takt.
Staten måste också sörja för de kulturella rättigheterna. Pengarna måste räcka också för dem. Skuldåtagandet måste stabiliseras i förhållande till bruttonationalprodukten under detta årtionde. Därför får inte utgifterna öka för mycket. Enligt regeringens ställningstagande har social- och hälsovårdsreformen enligt en preliminär bedömning en potential att minska hållbarhetsunderskottet med till och med 1,5 miljarder före 2035. För att det ska vara möjligt, krävs det att landskapen inte spårar ut vad gäller utgifterna. Genom att öka produktiviteten och kostnadseffektiviteten kan dessutom de anslag som redan beviljats ge bättre resultat. Hur staten lyckas med sin styrning är avgörande.
Staten styr social- och hälsovårdsutgifterna mer än tidigare
Social- och hälsovårdsministeriet och inrikesministeriet kommer att följa planen för de offentliga finanserna vid styrningen av landskapen. Under processen med planen för de offentliga finanserna bedömer man också landskapens ekonomi, produktivitet och kostnadsutveckling. Samtidigt fastställs också kvoten för den långfristiga upplåning som hänför sig till landskapens fastighetsinvesteringar.
Förhandsjusteringen av landskapens finansiering innehåller en liten nedsättning av kostnadsökningen. Genom statens årliga styrning och en aktiv dialog kan man uppmuntra landskapen att försöka hålla sig till utgiftsmålen. Om man lyckas med det, kommer behoven vid den justering av finansieringen som görs i efterhand att vara små och förutsägbara.
Men om något landskap upprepade gånger misslyckas med att balansera sin budget, kan det leda till ett utvärderingsförfarande. Då prövas landskapets framtid såsom en självständig enhet.
Kunskapsbaserad ledning främjas
Vårdlandskapen styrs mot bättre produktivitet inom stödtjänsterna, dvs. upphandling och lösningar för lokaler och ikt. Man kommer att få bättre verktyg för kunskapsbaserad ledning. Dessutom säkerställer man att det inom social- och hälsovårdstjänsterna i hela landet finns tillgång till effektiva verksamhetsmodeller som har visats vara kostnadseffektiva och som är evidensbaserade.
Finansministeriet har redan inlett arbetet med att stärka den offentliga förvaltningens produktivitet i strävan efter att minska den offentliga ekonomins hållbarhetsgap. Ministeriet samarbetar med social- och hälsovårdsministeriet.
Tjänsterna ska utgå från människans behov
Genom social- och hälsovårdssystemet kan utgiftsökningen bromsas bara till en viss grad. Det avgörande för människans välbefinnande är inte social- och hälsovårdstjänsterna, utan den miljö och det samhälle som människan lever i. Ju bättre man kan förebygga folksjukdomar, minska olyckor och stödja föräldraskap, desto mindre blir kostnaderna för den specialiserade sjukvården och barnskyddet. När det finns bättre kunskap på arbetsplatserna och arbetshälsoområdet, minskar också sjukfrånvaron.
Ett aktivt samarbete mellan de blivande landskapen och kommuner, organisationer och församlingar är nödvändigt för att främja välbefinnande och hälsa. Detta gäller inte bara barn och unga, utan också människorna i arbetsför ålder och de äldre. Tjänster som utgår från människans behov är förvaltningsövergripande.
Samarbetet mellan social- och hälsovården och bildningsväsendet måste bli smidigt både på regionnivå och på statsrådsnivå. Finansministeriet stöder detta mål genom att främja till exempel barnbudgetering. Genom bättre information om kostnader kan ledningen förebygga också sådan suboptimering av utgifter mellan kommunerna och vårdlandskapen som kan vara till skada för skattebetalarna och människan.
Maria Kaisa Aula
statssekreterare
Twitter @AulaMK