Statens arbetsmarknadsverk 50 år
Man kan säga att statens arbetsmarknadsverk inledde sin verksamhet i mars 1955, då avdelningen för avlönings- och pensionsärenden, sedermera löneavdelningen och nuförtiden personalavdelningen, inrättades vid finansministeriet. Från och med 1973 har avdelningen också kallats Statens arbetsmarknadsverk.Under de första årtiondena av självständighetstiden bestämdes tjänstemännens avlöning genom lag och förordning, och tjänstemannaärenden hamnade således oundvikligen på den politiska agendan. Tjänstemannalönerna och tjänstemännens position var stundvis en betydande politisk fråga. Under de senaste årtiondena har den minister som ansvarat för statens arbetsgivaruppgifter själv hållit sig i bakgrunden i samband med löneförhandlingarna, vilket också framgår av det Statens arbetsmarknadsverks 50-års historik som publicerades tisdagen den 15 mars 2005.
Under fem decennier har man inom statsförvaltningen gått från hearing- och förhandlingsförfarande med fackorganisationerna till kollektivavtalsverksamhet. Utvecklingen av den nordiska statsförvaltningens avtalspraxis har påverkat innehållet i de reformer som genomförts i Finland, men utvecklingen i fråga om statsförvaltningens arbetsmarknadsprocedurer har möjligen påverkats ännu mera av utvecklingen inom den finska ekonomin och arbetslivet och även av den mera omfattande internationella utvecklingen. Den intressanta frågan nu efter utvidgningen av Europeiska unionen är att hurdana praxis kommer de nya medlemmarna i Mellan- och Östeuropa att anamma i fråga om statsförvaltningens arbetsmarknadsverksamhet. Omfattningen av tjänstemännens avtalsrätt och lagliga stridsåtgärder är fortfarande i Europeiska sammanhang störst i Norden. Trots det är den offentliga förvaltningens arbetsro i Finland och i de övriga nordiska länderna åtminstone lika bra som i de övriga EU-länder som antagit en annorlunda lagstiftning, konstaterades idag vid arbetsmarknadsverkets 50-års jubileum på Riddarhuset i Helsingfors.
Avtalsvägen är i harmoni med statsförvaltningens basuppgifter. Arbetskonflikterna har varit relativt sällsynta. Ett äkta och öppet avtalssystem förutsätter dock att också statsförvaltningen har en verklig möjlighet att ta emot varsel om stridsåtgärder och även att använda sig av egna stridsåtgärder, dvs. arbetsblockad, om det uppstår situationer då parternas förhandlingar inte resulterar i ett avtal som staten kan godkänna.
Det finns utmaningar även för kommande årtionden
Statens framtida externa utmaningar anknyter till Finlands framgång i den världsomfattande konkurrensen, och de interna utmaningarna till de demografiska ändringarna i Finland. När det gäller att besvara dessa utmaningar har statens verksamhetsenheter en viktig uppgift som handläggare och verkställare av regeringens beslut. Finlands statsförvaltningen fungerar väl. Den exceptionellt stora omsättning av såväl personal som ledning även inom själva statsförvaltningen, som beror på de stora åldersklassernas övergång i pension, sätter sin prägel på den kommande tioårsperioden. Nu krävs det mycket av personalplaneringen för att handlingsförmågan bevaras och utvecklas vidare. En utvärdering om statens arbetsgivar- ochpersonalpolitik, som Statens arbetsmarknadsverk beställt av en utomstående utvärderingsgrupp, blir färdig denna vår. Utvärderingen producerar observationer, konklusioner och förslag till åtgärder. Enligt de preliminära observationer som presenterats för statens verksamhetsenheter är utvecklandet av belönandet och motiverandet samt utvecklandet av ledandet fortfarande de viktigaste utmaningarna.
Staten som arbetsgivare 1955-2005, utdrag från en 50 -årig färd
Finansministeriet skötte redan på 1950-talet tjänstemannaärenden och förhandlade med tjänstemännens centralorganisationer. Åren 1955 och 1956 ledde förhandlingarna till och med till ett avtal. Riksdagen hade dock det sista ordet när det gällde tjänstemännens löneuppgörelser, och till och med byråsekreterarnas löner kunde väcka häftig diskussion i riksdagens stora plenisal. Ca 60 000 personer i tjänste- och arbetsavtalsförhållande deltog i 1956 års generalstrejk. Under strejken blev det klart genom regeringens röstningsbeslut att inte ens ordinarie tjänstemän kan uppbära full lön under strejk. Efter generalstrejken i september 1956 utfäste sig regeringen, genom septemberavtalet som ingicks mellan regeringen och tjänstemännens centralorganisationer och det statsrådets principbeslut som bekräftade avtalet, att i fortsättningen se över tjänstelönerna på basis av en höjning av levnadskostnadsindexet eller en allmän löneöversyn på arbetsmarknaderna. Procedurlagstiftningen åstadkoms i juni 1964 efter många politiska och organisationspolitiska svårigheter. Reformen gav inte tjänstemännen någon strejkrätt, men det var enligt lagen möjligt att träffa ett avtal mellan statsrådet och tjänstemännens centralorganisationer om tjänstelönerna.
Tjänstemännen banade väg genom hemligt muntligt löfte om kompensation
Statistikbundna tjänstelöner var inte längre möjliga efter övergången till inkomstpolitik. Genom Liinamaa I kom man år 1968 överens om att övergå till ett avtalssystem för fastställande av tjänstelöner. Efter ett antal skeden stiftades hösten 1970 lagarna om statens och kommunernas tjänstekollektivavtal, vilka trädde i kraft den 1 december 1970. Tjänstemännens tjänstevillkor bestämdes nu i ett tjänstekollektivavtal som kunde tillämpas som sådant. Statens avtalsbefogenheter koncentrerades till finansministeriet, där löneavdelningen skötte om förhandlingarna. Statsrådet godkände avtalen och riksdagen enbart tilläggsutgifterna.
Staten fick agera banbrytare vid flera förhandlingar under 1970-talet. 1977 års tvååriga uppgörelse som åstadkoms med Liinamaas hjälp tillkom efter märkliga skeden så att jordbruket först undandrogs med ett hemligt tilläggsprotokoll, och sedan fick tjänstemännen bana vägen efter ett muntligt löfte om kompensation för det första steget. Till och med Liinamaa fick noggrann information om löftet först efter rundan. Avtalsperioden var märklig på alla sätt och infriandet av löftet till tjänstemännen var en svår fråga i slutskedet.
Ram- och resultatbudgeteringen ändrade även på arbetsmarknadsverkets verksamhet
Löneavdelningen/Statens arbetsmarknadsverk utvidgade sin verksamhet under 1970-talet från löneärenden till att omfatta hela det personalpolitiska fältet. Principerna för personalpolitiken skrevs ner på papper, ämbetsverksdemokrati inleddes och hela personalens arbetshälsovård och arbetsplatsbespisning utvecklades.
Det relativa försvagandet av den lönemässiga positionen i övre delen av lönetabellen ledde till omfattande strejker under 1980-talet, först inom kommunala, och senare inom den statliga sektorn. På 1980-talet stiftades också tjänstemannalagen efter en långvarig kommittéberedning.
Ur statens arbetsmarknadsverks synvinkel var de största reformerna att statens budgetering ändrades till ram- och resultatbudgetering, att statsandelssystemet ändrades till att basera sig på beräknade statsandelar och att statens affärsverksamhet lösgjordes från budgetstaten till nya slags affärsverk. Arbetsmarknadsverkets verksamhet koncentrerade sig på ärenden som gäller budgetstatens personal. En betydande personalpolitisk ändring genomdrevs i och med den revidering av tjänstemännens lönesystem som inleddes i början av 1990-talet, och som skall slutföras under 2005.
Docent Aarne Mattila, som skrivit Statens arbetsmarknadsverks 50-års historik, har förutom sin avhandling om arbetsmarknadsrelationernas historia skrivit konfliktmedlingens och Kommunala arbetsmarknadsverkets historiker.