Hyppää sisältöön
Valtioneuvosto ja ministeriöt Media

Raimo Sailas fyra årtionden vid finansministeriet

Finansministeriet 21.7.2020 15.51
Kolumn
Raimo Sailas.

Finansministeriets tidigare statssekreterare Raimo Sailas (13.9.1945–17.7.2020) avancerade steg för steg mot de högsta tjänsterna vid ministeriet. Hans väg började dock som vanlig medborgare i Nivala i Norra Österbotten.

Raimo Sailas föddes den 13 september 1945 i Nivala. Denna septembermånad föddes fler finländare än någonsin tidigare eller senare under en månad. Som medlem i den största åldersklassen någonsin såg Sailas det finländska samhället genomgå en grundlig förändring; först som vanlig medborgare, sedan som hög tjänsteman som påverkade förändringen.

Genom läroverket öppnades för det begåvade barnet från en arbetarfamilj med många barn möjligheten till socialt avancemang – precis som för många andra jämnåriga. ”Jag är ett barn av välfärdsstaten, bevis på klasscirkulation”, konstaterade Sailas vid 70-årsintervjun (HS 12.9.2015).

Fyra årtionden vid finansministeriet

Efter studentexamen 1964 fullgjorde Sailas sin värnplikt och hösten 1966 inledde han sina studier vid statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Våren 1971 blev han politices kandidat med nationalekonomi som huvudämne. Hösten 1971 utnämndes Sailas till äldre planerare vid finansministeriets budgetavdelning.

Ministeriet blev Sailas arbetsplats under fyra årtionden. Han avancerade steg för steg mot de högsta tjänsterna vid ministeriet. År 1972 blev han budgetsekreterare, 1977 budgetråd, 1985 biträdande avdelningschef vid budgetavdelningen, 1987 budgetchef och slutligen 1995 statssekreterare såsom kanslichef. Från tjänsten som statssekreterare såsom kanslichef pensionerade han sig i februari 2013.

Stimulanspolitik

Den första höjdpunkten under Sailas karriär vid finansministeriet var deltagandet i utformningen av den stimulanspolitik som Kalevi Sorsas (sd) andra regering (1977–1979) förde. Sailas upprepade gärna Esko Rekolas yttrande om att det var då finanspolitiken inleddes i Finland.

Regeringens stimulanspolitik var målmedveten och den skilde sig från den finländska finanspolitikens tidigare passiva tradition där keynesianismen, som påverkat andra länder, knappt syntes. I bakgrunden för den nya finanspolitiska kursen fanns också socialdemokraternas finanspolitiska vändning – en mer positiv inställning till marknadsekonomin.

Nedskärningar

Moderniseringen av finanspolitiken började och på 1980-talet kom ekonomin in på en ny tillväxtbana som avslutades med den katastrofala lågkonjunkturen på 1990-talet. Under lågkonjunkturen inföll enligt Sailas egen bedömning karriärens andra höjdpunkt (HS 12.9.2015). Det är fråga om en rapport om förbättring av balansen inom den offentliga ekonomin, som publicerades i september 1992 och kallades Sailas lista.

En stat som hade varit nästan skuldfri på 1980-talet var tvungen att uppta lån i en förfärlig takt. Då beställde ekonomiska rådet av budgetchef Sailas ett förslag till åtgärder för minskning av underskottet i den offentliga sektorns finanser. I den rapport som utarbetats under hans ledning vid finansministeriets budgetavdelning konstaterades det att skuldsättningen inom statsfinanserna håller på att bli okontrollerbar om man inte snart beslutar om radikala utgiftsnedskärningar.

Genom nedskärningslistan hamnade Sailas på ett nytt sätt i offentlighetens strålkastarljus där han uppenbarligen trivdes. Under lågkonjunkturen på 1990-talet framhävdes Sailas och andra ledande tjänstemäns ställning. Redan hösten 1990, ett halvår före riksdagsvalet, hade Sailas själv i offentligheten presenterat kalkyler över de utgiftsnedskärningar som behövdes i budgeten. Nästa gång uppträdde han i offentligheten tre dagar efter riksdagsvalet våren 1991, då de högsta tjänstemännen vid finansministeriet presenterade sitt förslag till åtgärder för sanering av samhällsekonomin.

En politisk tjänsteman?

Sailas uppträdande som budgetchef med nedskärningslistor och hans skarpa ekonomiska och samhällspolitiska anföranden som statssekreterare gav upphov till kritik om att överskrida tjänstemannens roll och lägga sig i politikernas arbete. Det sades att Sailas och andra tjänstemän som deltagit i den offentliga debatten hade tagit över en del av den makt som hör till regeringen och riksdagen. Pressen främjade uppkomsten av denna situation genom att kritisera politikerna för deras oförmåga att fatta beslut.

Själv brukade Sailas säga att tjänstemannen inte har mer makt än vad ministern ger honom. Han betonade det sakkunnigansvar som hänför sig till ställningen som hög tjänsteman och den roll som den har i offentligheten. I synnerhet under lågkonjunkturen på 1990-talet blev Sailas övertygad om att tjänstemannen är skyldig att uttala sig om frågor som gäller tjänsteuppdragen och som är viktiga för fosterlandet.

När det gäller Sailas blir frågan om gränserna mellan tjänstemannens uppgifter och politiken aktuell också på grund av att han var medlem i SDP. Det faktum att han fick tillgång till kärnan i beredningen av den ekonomiska politiken för Sorsas andra regering berodde också till stor del på att han deltog i socialdemokraternas finanspolitiska arbetsgrupper och kontaktnätverk där han hade blivit bekant med finansminister Paul Paavela (sd). På detta sätt fick Sailas en viktigare roll än vad det unga budgetrådet enligt sin tjänsteställning skulle ha haft.

Framför allt företrädde Sailas dock ”statsfinanspartiet”. Som budgetchef och statssekreterare arbetade han lika sakkunnigt och lojalt för alla finansministrar, som representerade olika politiska partier.

Oro för välfärdsstatens framtid

Pekka Kuusis verk 60-luvun sosiaalipolitiikka (1961), som Sailas läste som elev i gymnasiet gjorde intryck på honom. Som tjänsteman bidrog han till att bygga upp välfärdsstaten och fick se hur verkets idé om en god cirkel bestående av ekonomisk tillväxt och välfärdsstaten började bli verklighet. Men Sailas var också tvungen att möta de svårigheter som den avtagande tillväxten och den åldrande befolkningen orsakar. Om den samhällsekonomiska tillväxten inte ökar, uppstår inget nytt att dela ut, och det blir allt svårare att infria även gamla löften. Denna obehagliga sanning upprepade Sailas också efter att han hade gått i pension.

Litteratur

Sakari Heikkinen och Seppo Tiihonen: Valtiovarainministeriön historia III. Hyvinvoinnin turvaaja, 1966–2009. Helsinki: Edita 2010.
Seppo Tiihonen: Sailas, Raimo, Kansallisbiografia-verkkojulkaisu. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2016.
Jarkko Vesikansa: Laman taittaja. Raimo Sailas ja kolme talouskriisiä. Helsinki: Otava 2016.

Sakari Heikkinen, emeritusprofessor i ekonomisk historia vid Helsingfors universitet
Seppo Tiihonen, docent i allmän statslära vid Helsingfors universitet

Ministeriet