Statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet
Utredning: Att stoppa förlusten av biologisk mångfald och samtidigt öka skogsproduktionen kräver omsorgsfull planering

För att stoppa förlusten av biologisk mångfald i skogsnaturen behövs såväl ökat skogsskydd som ökad naturvård av ekonomiskog. Det är slutsatsen i en utredning som publicerades den 29 mars och som utarbetats för statsrådet av Naturresursinstitutet, Forststyrelsen, Pellervo ekonomiska forskningsinstitut, Finlands viltcentral och Finlands miljöcentral.

För att stoppa förlusten av biologisk mångfald på ett kostnadseffektivt sätt krävs förutom arealmål att man kan identifiera de i nuläget bästa objekten för att trygga den biologiska mångfalden liksom även områden med liten betydelse för skogsproduktionen och utveckla dem på ett sätt som främjar den biologiska mångfalden. En kraftig ökning av skyddsarealen och naturvården av ekonomiskog leder till betydande kostnader för staten, om ersättning ska betalas även för naturvård. En samtidig ökning av efterfrågan på trä ökar kostnaderna ytterligare, eftersom de ersättningar som betalas till markägarna för skyddsområden stiger i takt med priset på trä.

Inom projektet Kostnadseffektiva metoder för att stoppa utarmningen av skogsnaturens mångfald (KEIMO), som genomförts inom ramen för statens utrednings- och forskningsverksamhet, analyserades bland annat vilka ekonomiska och ekologiska konsekvenser som uppstår om skyddet av skog och naturvården av ekonomiskog ökar kraftigt och hur dessa kan samordnas med den samtidiga ökningen av efterfrågan på trä och den ökade skogsavverkningen. Till exempel i EU:s biodiversitetsstrategi 2030 betonas det att skyddsarealen och naturvården av ekonomiskog bör ökas för att stoppa förlusten av biologisk mångfald och förbättra anpassningen till klimatförändringen.

Naturvårdsåtgärder bör koncentreras särskilt till områden nära skyddsområden

Kostnadseffektiviteten för att trygga den biologiska mångfalden i skogsnaturen kan ökas genom att inom naturvården beakta markägarens önskemål och utföra naturvård på områden med goda förutsättningar för detta. Sådana områden är bland annat närbelägna områden till nuvarande skyddsområden.

”Dels bör skyddet fokuseras till mo- och torvskog med ett gammalt trädbestånd som redan i nuläget har ett betydande naturvärde, dels till sådana avverkningsobjekt som har ett ungt trädbestånd eller som är föremål för naturvård och där det geografiska läget är gynnsamt men naturvärdet bör utvecklas”, konstaterar Kimmo Syrjänen, gruppchef vid Finlands miljöcentral.

Kriterierna för och statistikföringen av naturvården bör utvecklas för att naturvårdsåtgärdernas kvalitet och mängd ska kunna följas upp allt bättre.

Bra skogsvård ska främja samordningen av tryggandet av den biologiska mångfalden och skogsproduktionen

I projektet utarbetades sex kalkyler i form av scenarion som varierade i fråga om ökningen av virkesuttag (72,4–80 mn m3), skyddsareal och naturvårdsåtgärder för ekonomiskog (sparträd, lövträdsblandning och omloppstid).

Enligt utredningen är det inte möjligt att samtidigt fördubbla naturskyddsområdenas areal i landets södra och mellersta delar, öka naturvården av ekonomiskog kraftigt och utöka virkesuttaget till 80 miljoner m3 om man vill bevara möjligheterna till avverkning även i framtiden. I ekonomiskog förblev trädbeståndets totala volym (mängden träd) på ungefär samma nivå under de kommande 30 åren i det scenario där man på ovannämnda sätt ökade skyddsarealen och naturvårdsåtgärderna men inte virkesuttaget. Att enbart utöka virkesuttaget till 80 miljoner m3 hade inte heller någon effekt på trädbeståndets totala volym under granskningsperioden.

Ju större efterfrågan på trä, desto sämre kostnadseffektivitet för att trygga den biologiska mångfalden. Detta beror först och främst på att kostnaderna för skyddet ökar i takt med att priset på trä stiger. En annan orsak är det högre mångfaldsläckaget. Med detta avses att en ökning av skyddet och naturvårdsåtgärderna visserligen ökar mångfalden i de områden som är föremål för åtgärder, men samtidigt ökar avverkningens intensitet i andra områden av ekonomiskogen. En samtidig kraftig ökning av skyddet, naturvårdsåtgärderna och avverkningen leder till ett allt yngre trädbestånd och en avsevärt mindre trädvolym i ekonomiskogarna under de kommande 30 åren.

Ett yngre trädbestånd i ekonomiskogarna innebär att det inte på lång sikt finns tillräckligt med inhemsk trävara för skogsindustrins bruk. Den inhemska trävaran kan ersättas med importerat trä, men detta kan ha effekter för mångfalden på annat håll. Om man kan öka skogens tillväxt till exempel med hjälp av rättidig plantskogsskötsel, gödsling och förädlat frö- och plantmaterial i de skogsområden som inte reserverats för skydd eller naturvård, blir förutsättningarna bättre för att samtidigt öka skyddet, naturvården och avverkningen. På lång sikt kan även ökad skogsodling förbättra dessa förutsättningar.

”Det gäller att komma ihåg att dessa scenarion är alternativa framtidsutsikter och att det är osannolikt att de exakta arealmålen och virkesuttagen i dem går i uppfyllelse. Med hjälp av scenariona kan man dock skapa en bra bild av utmaningarna i anslutning till tryggandet av den biologiska mångfalden och ökningen av skogsproduktionen”, förklarar Leena Kärkkäinen, specialforskare vid Naturresursinstitutet.

Frivilliga skyddsåtgärder viktiga, de statsekonomiska kostnaderna kan vara omfattande

Utgångspunkten för att öka skyddsarealen av skog i utredningen är att det sker frivilligt och att markägarnas inkomstbortfall ersätts till fullt belopp i enlighet med handlingsplanen för mångfalden i Södra Finlands skogar (METSO). Även med tanke på vilt- och fågelbeståndet i skogen gynnar det skogsnaturens välstånd att betydande livsmiljöer skyddas.

Att fördubbla skyddsarealen i de södra och mellersta delarna av Finland före 2030 förutsätter att finansieringen inom METSO-programmet ökar mer än tiofalt till minst 240 miljoner euro per år. Om man samtidigt ökar även naturvårdsåtgärderna i ekonomiskogar stiger de årliga kostnaderna till uppskattningsvis 460–530 miljoner euro. Därtill behövs extra satsningar på administrationen i anslutning till skyddet.

En kraftig ökning av skyddsarealen kräver att urvalskriterierna luckras upp jämfört med i dag, vilket innebär att skyddet skulle omfatta områden där naturvärdet håller på att utvecklas. Det skulle öka utbudet av objekt och minska kostnaderna.

Nya styrmedel behövs för att öka mångfalden

Kostnadseffektiva metoder för att få skogsägarna att erbjuda fler skyddsobjekt och öka intresset för naturvård är att öka medvetenheten om METSO- och Helmi-programmen och utarbeta gårdsspecifika naturvårdsplaner. Med hjälp av ett arealbaserat stöd kan man uppmuntra skogsägarna till att bättre bevara de strukturella särdrag som behövs för att främja skogens mångfald. Man kan även utveckla motsvarande kompensationsmekanismer för att trygga mångfalden som för kompensationen av växthusgasutsläpp.

Närmare information:

KEIMO-projektet: specialforskare Leena Kärkkäinen, Naturresursinstitutet, tfn 0295 324 848, leena.karkkainen(at)luke.fi
Livsmiljöer som är viktiga för skogsnaturens mångfald och skogarnas strukturella särdrag: gruppchef Kimmo Syrjänen, Finlands miljöcentral, tfn 0295 251 666, kimmo.syrjanen(at)syke.fi
Strukturella särdrag i skogarna som är viktiga för viltbeståndet: specialplanerare Janne Miettinen, Finlands viltcentral, tfn 0294 312 264, janne.miettinen(at)riista.fi
Tryggandet av mångfalden i statens skogar: chef för hållbar utveckling, Forststyrelsen, Metsätalous Oy, Antti Otsamo, tfn 0206 394 442, antti.otsamo(at)metsa.fi
Styrmedel för tryggandet av mångfalden: forskningsdirektör Paula Horne, Pellervo ekonomiska institut, tfn 040 592 6820, paula.horne(at)ptt.fi
Specialsakkunnig Katja Matveinen, jord- och skogsbruksministeriet, tfn 0295 162 287, katja.matveinen(at)mmm.fi (Ordförande för projektets styrgrupp)

Inom statsrådets gemensamma utrednings- och forskningsverksamhet (VN TEAS) tar man fram information till stöd för beslutsfattandet, den kunskapsbaserade ledningen och verksamheten. Utrednings- och forskningsverksamheten styrs av en utrednings- och forskningsplan som statsrådet årligen fastställer. De som producerar informationen ansvarar för innehållet i rapporterna i publikationsserien för utrednings- och forskningsverksamheten. Innehållet återspeglar inte nödvändigtvis statsrådets ståndpunkt.