Hoppa till innehåll
Media

Förändringsledare Ville-Veikko Ahonen:
Noggrann koll på ekonomin är A och O i välfärdsområdenas verksamhet

finansministeriet
Utgivningsdatum 28.4.2022 14.20 | Publicerad på svenska 2.5.2022 kl. 10.25
Kolumn
Ville-Veikko Ahonen.

”Den galne mannen från Huittinen äter mer än han tjänar.”

Talesättet handlar om en man som äter för det mesta av sin lön eftersom hans arbete är så tungt. Jag hörde uttrycket på en kurs i nationalekonomi vid universitetet. Föreläsarens budskap var att i all verksamhet bör utgifterna anpassas till inkomsterna.

Även inom välfärdsområdena måste verksamheten anpassas till finansieringen. De ekonomiska reglerna om till exempel täckande av underskott är till och med strängare för välfärdsområdena än de motsvarande reglerna för kommunerna. Hur stränga reglerna är påverkas av den statliga finansieringen och av det faktum att välfärdsområdena har mindre möjligheter än kommunerna att balansera sin ekonomi.

Det är förstås möjligt att få tilläggsfinansiering i situationer där de tjänster som avses i grundlagen är hotade. Om tilläggsfinansieringen upprepas kan det emellertid leda till ett utvärderingsförfarande.

Svängrummet att planera välfärdsområdenas ekonomi är litet

Servicen för invånarna i området och beslutsfattarnas synpunkter på hur servicen kan förbättras bör anpassas till finansieringen. Även lagstiftningen begränsar välfärdsområdenas självständiga beslutsfattande, till exempel genom servicedimensionering. Klientavgifterna är inte heller hur flexibla som helst, utan de fastställs baserat på klientavgiftslagen.

Dessutom bör man under de första åren beakta de ändringskostnader som reformen medför, de osäkerhetsfaktorer som hänför sig till den finansiering som överförs samt de allmänna ekonomiska realiteterna, till exempel inflation som är högre än väntat.

Utöver ekonomin måste man hålla tungan rätt i mun när man planerar olika investeringar. I praktiken ska investeringarna dimensioneras så att välfärdsområdet har förmåga att betala kostnaderna för investeringarna. Finansiering som står till buds eller överskott kan användas till investeringarna. Långvariga lån får tas endast för projekt som ingår i investeringsplanen, och även då endast till ett belopp som motsvarar fullmakten att uppta lån. Fullmakten att uppta lån fastställs kalkylmässigt årligen utifrån nyckeltalen för regionens ekonomi.

Nej, jag avundas inte dem som bereder välfärdsområdenas ekonomi.

Kan välfärdsområdenas ekonomi fungera?

Är det alls möjligt att få den kalkylerade finansieringen och finansieringsmodellen i övrigt att gå ihop med tanke på välfärdsområdenas ekonomi och verksamhet? Innebär en sträng bevillningsfullmakt bunden till nyckeltalen för ekonomin att alla nya investeringar är omöjliga?

Enligt mig är ekvationen inte omöjlig. Lösningen är noggrann koll på ekonomin, engagemang i en reform av verksamheten på ett kostnadseffektivt sätt och utgallring av utlöpare ändå från början av välfärdsområdenas verksamhet. När svängrummet är begränsat i fråga om finansiering och klientavgifter, måste man söka svängrum i ekonomin genom att förnya verksamheten och spara pengar bland annat för investeringar.

Sist och slutligen påminner planeringen av välfärdsområdenas ekonomi om hur man balanserar ett hushålls utgifter och inkomster. A och O i allt är en uppfattning om de disponibla inkomsterna och en ärlig plan för vad man har råd med baserat på inkomsterna.

Ville-Veikko Ahonen
förändringsledare