Regleringen av infrastrukturen för betalningssystemen
Betalningssystemen spelar en central roll i en fungerande ekonomi. Betaltjänster och tillhörande betalningssystem och -instrument är föremål för en stor omställning. Framförallt den elektroniska betalningstekniken utvecklas fortlöpande och betalningstransaktioner kombineras med andra tjänsteprocesser i företagen, t.ex. e-fakturor och biljettlösningar. Ökad e-handel samt effektivare och större användning av kortbetalningar har lett till att användningen av traditionella kontanter hela tiden minskar. EU-områdets centrala betaltjänster – gireringar, direktdebiteringar och kortbetalningar – har övergått från nationella system till s.k. SEPA-lösningar (Single Euro Payment Area), varvid samma standardiserade betalningssätt kan användas inom hela området. Detta har bl.a. lett till slopande av nationella betalningssystem i Finland och att betalningar mellan bankerna nu med några få undantag förmedlas genom internationella betalningssystem. Regleringen av betaltjänster på EU-nivå har ökat betydligt i syfte att stödja den gemensamma marknaden och harmonisera betalningssystemen.
Direktiv om betaltjänster (PSD2)
I juli 2013 lämnade kommissionen ett förslag till ändring av direktivet om betaltjänster (s.k. andra betaltjänstdirektivet). Direktivet godkändes i november 2015 och det bör genomföras senast den 31 augusti 2018. Den väsentligaste förändringen i direktivet är de två nya bestämmelser som gäller betaltjänsterna – betalningsinitieringstjänster och kontoinformationstjänster. Kunden auktoriserar en leverantör av betalningsinitieringstjänster, och denne initierar transaktioner från kundens konto med stöd av auktoriseringen. Leverantören av kontoinformationstjänster förmedlar insamlad information om serviceanvändarens betalkonton hos en eller flera andra serviceleverantörer. Tillhandahållandet av betalningsinitieringstjänster kräver tillstånd. Kontoinformationstjänster får levereras efter en registrering hos Finansinspektionen.
Tillämpningsområdet för direktivet har utvidgats, betalningar som förmedlats av teleföretag ska till exempel omfattas av direktivets tillämpningsområde, med undantag av vissa mindre prestationer. Betalningsmottagarens rätt att ta ut tilläggsutgifter har begränsats, man ska inte längre kunna ta ut tilläggsutgifter till exempel för användningen av de vanligaste betalkorten. Betalningstjänstanvändarens ansvar för oberättigad användning av betalningsmedel som beror på oaktsamhet föreslås bli sänkt från 150 till 50 euro.
Justitieministeriet och finansministeriet har delat genomförandet av direktivet. Finansministeriet ansvarar för den institutionella regleringen av leverantörer av betalningstjänster. Riksdagen håller på att behandla de aktuella propositionerna (RP 132/2017 rd och RP 143/2017 rd). Lagarna trädde i kraft den 13 januari 2018.
Förordning om förmedlingsavgifter för kortbetalningar (MIFR)
I juli 2013 lämnade kommissionen ett förslag om förmedlingsavgifter som tas ut på kortbaserade betalningstransaktioner (sk. förordningen om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningar), som parlamentet och rådet godkände efter förhandlingar den 29.4.2015 (EU 2015/751). Förordningens huvudmål är att begränsa förmedlingsavgifterna som används vid kortbetalningar. De nya begränsningarna träder i kraft den 9 december 2015. Därtill strävar man till att avlägsna annan praxis som begränsar konkurrensen. Förordningen öppnar de nationella kortmarknaderna, vilket kan bidra till en koncentration av marknaden till större internationella servicehelheter. De lagförändringarna som förordningen förutsätter (Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om betalningsinstitut, betaltjänstlagen och lagen om Finansinspektionen, RP 115/2015 rd), som har trätt i kraft den 1.2.2016.
Direktiv om betalkonto med grundläggande funktioner (PAD)
Kommissionens förslag från maj 2013 till direktiv om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner antogs i juli 2014. Direktivet harmoniserar betaltjänstterminologin, främjar betaltjänstprisernas jämförbarhet, underlättar byte av betaltjänstleverantörer och förbättrar konsumenternas möjligheter att öppna konton med grundläggande funktioner. Detta leder till att finländska konsumenter bland annat får bättre tillgång till betalkontotjänster i andra medlemsstater.
Direktivets lagförändringar (Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av kreditinstitutslagen och till vissa lagar som har samband med den, RP 123/2016 rd) har i regel trätt i kraft den 1.1.2017. En del av bestämmelserna i direktivet (t.ex. jämförelsesidorna, dokumentet med avgiftsinformation och specifikationen om avgifter) var bundits till ikraftträdandet av vissa tekniska standarder som kommissionen fastslagit. Denna bestämmelserna har trätt i kraft den 30.4.2018 och 31.10.2018 (Statsrådets förordning 162/2018 om ikraftträdande av 3 § 3 mom. 5 a- och 5 b-punkten i en lag om ändring av lagen om Finansinspektionen samt om ikraftträdande av vissa bestämmelser i en lag om ändring av betaltjänstlagen).
Kontakperson för webbsidan:
Risto Koponen, finansråd