Fördjupandet av bankunionen

Europeiska bankunionen består för närvarande av den gemensamma tillsynsmekanismen och den gemensamma resolutionsmekanismen. Bankunionen bygger på en harmoniserad lagstiftning på EU-nivå, dvs. det så kallade enhetliga regelverket. Europeiska kommissionen har föreslagit ett gemensamt insättningsgarantisystem som en tredje pelare i bankunionen.

Målet är att bryta ödesgemenskapen mellan banker och stater

Syftet med bankunionen är att bryta beroendeförhållandet mellan bankerna och staterna, dvs. den så kallade ödesgemenskapen. Om en bank är mycket beroende av en stat, kan statens svaga ekonomiska läge lätt återspeglas i bankens ställning. Bankernas risker är ofta starkt koncentrerade till deras hemmamarknader, och därför kan en störning i hemstatens ekonomi leda till en kraftig ökning av kreditförlusterna.

Beroendeförhållandet förstärks av den historiska bakgrunden: bankernas stabilitet har upplevts grunda sig på att staterna i sista hand garanterar deras betalningsförmåga. Om en stat har en dålig kreditvärdighet har den också sämre förutsättningar än andra att stödja sina banker. På så sätt varierar förtroendet för bankerna beroende på deras hemstat. Kopplingen är särskilt stark när bankerna har gjort stora investeringar i inhemska statsobligationer.

Förhandlingarna om insättningsgarantin har pågått länge

EU har försökt bryta kopplingen mellan banker och stater genom att inrätta en gemensam tillsynsmekanism och en gemensam resolutionsmekanism. Syftet med den gemensamma tillsynsmekanismen är att säkerställa en enhetlig tillsyn av bankerna i alla EU-länder. Resolutionsmekanismen möjliggör en kontrollerad avveckling av krisbrabbade banker eller en omstrukturering av deras verksamhet utan statligt stöd.

Den europeiska insättningsgarantin anses vara en åtgärd som saknas för att bryta kopplingen mellan banker och stater. Insättningsgarantin tryggar de medel som finns på insättarnas konton om deras inlåningsbank blir permanent insolvent. För närvarande organiseras insättningsgarantisystemen på nationell nivå, och EU-länderna samlar in insättningsgarantiavgifter från bankerna för detta ändamål. EU har harmoniserat insättningsgarantin till ett maximibelopp på 100 000 euro per insättare och bank. 

Medlemsländerna har sedan 2015 förhandlat om ett gemensamt europeiskt insättningsgarantisystem som åtminstone delvis ska ersätta medlemsländernas egna insättningsgarantifonder. Målet är att ge ett starkare och mer enhetligt skydd för insättningar, oberoende av i vilket land banken är belägen. Det har dock uppstått oro över att det finns stora skillnader mellan bankernas risknivåer i olika länder och att man inom bankunionen inte i tillräcklig utsträckning har luckrat upp kopplingen mellan banker och stater.

En långsiktig handlingsplan som lösning

Medlemsländerna har försökt lösa de låsta förhandlingspositionerna genom att diskutera en större helhet. Eurotoppmötet gav i december 2020 Eurogruppen i uppdrag att utarbeta en stegvis handlingsplan inklusive tidsplan för att fördjupa bankunionen. Eurogruppen diskuterade denna handlingsplan vid sitt möte i juni 2021 och beslutade att fortsätta diskussionerna under hösten 2021.

Förhandlingspaketet består av fyra delar som alla syftar till att försvaga kopplingen mellan banker och stater:

  • en gemensam insättningsgaranti
  • en reform av resolutionslagstiftningen
  • en minskning av koncentrationsriskerna i samband med statsobligationer
  • undanröjande av hinder för gränsöverskridande bankverksamhet.

Finlands mål är en bankunion som baserar sig på investeraransvar

Vid färdigställandet av bankunionen betonar Finland ett omfattande och effektivt investeraransvar för att minimera kostnaderna för skattebetalarna vid eventuella bankkriser.

Finlands mål i Eurogruppens förhandlingar är en ambitiös plan för att fördjupa bankunionen. Enligt Finlands synpunkt bör man inom EU komma överens om att minska riskerna inom banksektorn, återställa resolutionssystemets trovärdighet och besluta om en reform av bankregleringen för att möjliggöra statsskuldsreglering. Först därefter kan man gå vidare med den europeiska insättningsgarantin.

Finland anser att det är nödvändigt att den europeiska insättningsgarantifonden under alla omständigheter klarar sig med hjälp av riskbaserade avgifter från bankerna. Det bör därför säkerställas att de nationella insättningsgarantifonderna behåller sin självriskandel vid finansieringen av insättningsgarantin och att den europeiska insättningsgarantifondens finansieringsandel begränsas till ett maximalt belopp.

Fördjupandet av bankunionen och utvecklandet av lagstiftningen som gäller krishantering och insättningsgaranti (Statsrådets utredning till riksdagen, riksdagens webbplats, på finska) 

Bankunionen: nästa steg – riskminskning och insättningsskydd (Europeiska rådets webbplats) 

Kontaktinformation:

Jaakko Weuro, lagstiftningsråd, tfn 02955 30322, jaakko.weuro(at)vm.fi