Slutrapport från projektet för att utveckla kommunledandet: Direkta borgmästa...

Utredarna gör i sin rapport en omfattande granskning av kommunala ledningsarrangemang. Ledningsarrangemangen i Finland jämförs med kommunalledningsarrangemangen i flera Europeiska länder och i Förenta staterna.

Den pågående kommun- och servicestrukturreformen samt förändringarna i befolknings- och servicebehoven kommer enligt rapporten att på ett väsentligt sätt förändra kommunstrukturen och enskilda kommuners verksamhet i vårt land. Förändringen påverkar också behovet att hitta fungerande ledningsmodeller som samtidigt skulle uppfylla kraven på demokrati och tydlig ansvarsfördelning samt effektivitet. Utredarna anser att kommunernas differentiering förutsätter att kommunerna borde ha tillgång till flera alternativ att arrangera sina ledningsinstitutioner.

De två första modeller som utredarna föreslår baserar sig på existerande lagstiftning och vilar således på en stadig grund. Den tredje modellen, en borgmästare som väljs med direkta val, skulle däremot kräva en ändring av lagstiftningen.

I den nuvarande modellen med en kommunstyrelse och en kommundirektör kan kommunen vid behag förstärka kommunstyrelseordförandens politiska ställning och verksamhetsförutsättningar genom att ändra den egna förvaltningspraxisen. Då krävs inga ändringar i lagstiftningen.

Utredarna dryftar dock en möjlighet enligt vilken man i kommuner där kommunstyrelseordförandens ställning förstärks genom att anvisa denne vissa uppgifter samt löne- och andra resurser för skötandet av dem, i stället för en kommundirektör kunde ha en direktör i sedvanlig tjänsteinnehavarställning ("en tjänstedirektör"). Lagen borde i så fall ändras så att denne inte kunde avskedas på grund av fullmäktiges misstroendevotum. På så sätt kunde man genom ett förtydligande av arbetsfördelningen minska på kommundirektörens politiska ansvar och kanske förbättra tjänstens attraktivitet.

Rapporten föreslår inte direkt några väsentliga ändringar till de färska bestämmelserna om den nuvarande borgmästarmodellen, utan rekommenderar att man först följer upp erfarenheterna från versionerna som är i bruk i Tammerfors och Birkala. Där är borgmästaren som fullmäktige valt inom sig endast ordförande för kommunstyrelsen, och dessa kommuner har enligt gällande lag inte någon kommundirektör. Rapporten föreslår därför att man skulle överväga att återinta i lagen en bestämmelse om en direktör som verkar i tjänsteställning, även om kommunen fortfarande skulle få besluta om grundandet av en sådan tjänst. Detta motiveras med förtydligande av ledningssystemet.

Utredarna begrundade dessutom grundligt konsekvenserna av en ändring där borgmästaren skulle vara fullmäktigeordförande eller samtidigt ordförande både för fullmäktige och för kommunstyrelsen. Dessa reformer skulle förutsätta lagförändringar. Utredarna konstaterar att man på detta sätt kunde uppnå mera verkningsfull användning av fullmäktiges beslutanderätt, dvs. en mera fullmäktigecentrerad handlingsmodell. De ser reformen som ett möjligt alternativ, eller åtminstone som en avlägsen målsättning.

Utredningsrapportens viktigaste reformförslag är valet av kommunens politiska ledare, borgmästaren, genom direkt val. Detta anses kunna uppliva den kommunala demokratin, få kommuninvånarna att bli intresserade av gemensamma frågor och förtydliga ansvar inom den politiska ledningen. Regleringen av uppgifterna och ställningen för en borgmästare som väljs med direkta val skulle ha en betydande inverkan på maktförhållandena mellan olika kommunala organ, och förhållandet mellan kommunen och invånarna. Frågan har därför ett större omfång än bara reviderandet av själva valförfarandet.

Förvaltnings- och kommunminister Mari Kiviniemi som mottagit rapporten är beredd att genom lagstiftning möjliggöra direkta borgmästarsval, ifall det finns intresse för ett sådant experiment. Direkta folkval kunde enligt Kiviniemi provas åtminstone i Helsingfors.

Den viktigaste frågan i anslutning till ställningen för en borgmästare som väljs med direkta val gäller förhållandet till fullmäktige. Rapporten ser det som viktigt att man hittar en institutionell balans mellan organ som väljs med direkta val, dvs. fullmäktige och borgmästaren, så att fullmäktige skulle ha möjlighet att styra och övervaka kommunledningen. Rapporten föreslår, med hänvisning till Europeisk praxis, att borgmästaren som väljs med val åtminstone skulle vara ordförande för fullmäktige. Detta skulle innebära en stor förändring för Finlands kommunalförvaltning, vilken hittills baserat sig på en tydlig åtskiljning av beslutsfattandet och verkställandet, och förstärkandet av kommunstyrelsens ställning. Rapporten betonar att direkta borgmästarsval förutsätter ett fullmäktige som aktivt deltar i verksamheten och somtar ansvar för den.

Övergången till direkta val skulle förutsätta mera detaljerad lagstiftning förutom om förrättning av val, även om kandidaters professionella behörighet så att populistiska överraskningar kunder undvikas.

I rapporten föreslås att direkta borgmästarval skulle tas i bruk genom en försökslag; frivilliga kommuner skulle kunna delta i försöket. Till exempel en stor stad och en liten kommun kunde båda vara lämpliga för försöket, men borgmästarnas ställning i de båda fallen skulle troligen avvika från varandra.

Ytterligare information:

Regeringsråd Arto Luhtala, finansministeriet, tfn (09) 160 330 16

Stadsdirektör Kirsi Hämäläinen, tfn 013 684 12 10

Direktör för lagstiftningsärenden Kari Prättälä, tfn (09) 771 24 56

Professor Aimo Ryynänen, tfn (03) 355 167 81