Minister Stubb vid ambassadörsmötet: Öppen diskussion om eurons framtid behövs
Finansminister Stubb höll den 24 augusti ett tal vid ambassadörsmötet. Stubb gick igenom det ekonomiska läget i Finland och efterlyste en öppen diskussion om framtiden för euron. ”Det är fråga om finländarnas egna pengar, Finlands egna kommande ekonomiska utveckling och finländska arbetsplatser. Det är inte likgiltigt för oss hur euroområdet utvecklas. Finland kan resa sig enbart om euroområdet återhämtar sig. Det ligger alltså i Finlands intresse att vi i god tid vet vad vi vill och påverkar debatten.”
Finansminister Alexander Stubbs tal vid ambassadörsmötet 2015.
Värderade chefer för Finlands ambassader, bästa kollegor och vänner,
Detta är det åttonde året i följd då jag håller tal vid ambassadörsdagarna. Det är alltid trevligt att komma hit, att träffa gamla bekanta – att höra nyheter från olika delar av världen. Jag vill tacka er alla för samarbetet under det gångna året. Vi befinner oss i ett högkonjunkturläge inom den internationella politiken, och jag förstår väl hur krävande det varit för er alla. Ännu en gång ett varmt tack för er insats och det arbete ni utfört för Finland ute i världen.
De budskap ni och personalen vid våra ambassader runtom i världen förmedlar oss är ytterst värdefulla. Vi har från flera håll fått, förutom nyttig information om länders ekonomi, även tips om möjligheterna som finns för finländska företag.
Ni, och hela utrikesministeriet har en viktig uppgift när det gäller att vända den finländska ekonomin i en växande riktning. Finland kan återhämta sig endast om vår export och våra investeringar ökar. Prioritera nu absolut de ekonomiska relationerna. Tänk på vad ni ännu kan göra för den finländska ekonomin och finländska företag. Och nu menar jag inte bara storföretagens stora affärer. Var måna även om de mindre företagen och helt nya branscher.
Bästa vänner,
Under dessa gångna åtta år har jag hållit tal såväl som utrikesminister, europa- och utrikeshandelsminister som statsminister. Nu har jag ett nytt jobb igen. I egenskap av finansminister har jag fått en ännu djupare insikt i såväl den europeiska som i den finländska ekonomiska utvecklingen.
Idag tänkte jag dryfta teman som jag betraktar som ödesfrågor, både för Finland och för Europa. I mitt tal kommer jag att behandla utvecklandet av ekonomiska och monetära unionen och de val som är nödvändiga för Finlands ekonomiska utveckling.
Utvecklandet av EMU
Detta gäng om något förstår att Finland inte lever i något vakuum. Vi är en integrerad del av Norden, Europa och i allt större grad av hela den globala ekonomin.
Inledningsvis några ord om läget i euroområdet.
Grekland har efter mångahanda skeden äntligen hittat rätt spår igen. Nyval ingår egentligen i denna nya riktning. Det beklagliga är att man varit tvungna att ta så många omvägar och att köra in på så många återvändsgränder.
Omvägarna och återvändsgränderna har gjort ett stort anspråk på tillväxten och statskassan i Grekland.
Finlands strikta linje i fråga om stödet till Grekland har väckt frågor i era stationeringsländer. Ni kan lugnt besvara frågorna genom att konstatera att Finland nu följer samma linje som under hela krisens gång. Vi är beredda att hjälpa våra partners så länge som gemensamt överenskomna villkor uppfylls och hålls.
Nu bör Europa emellertid se framåt. Vi likaså – nu lämnar jag Grekland därhän. Låt oss heller betrakta läget på euroområdet i sin helhet.
Finland instämmer med de övriga medlemsländerna i att ekonomiska och monetära unionen måste utvecklas. Ingen kan väl vara av någon annan åsikt efter finanskrisen.
Mycket har redan gjorts. Euroområdet är betydligt starkare och robustare i dag jämfört med 2008, då den globala ekonomiska krisen svepte även över Europa. I efterhand kan man säga att konstruktionen visserligen svajade rejält.
Nu har vi starkare avtal om förnuftig ekonomisk politik – de s.k. two-pack och six-pack. Vi har även en effektivare europeisk banktillsyn och ett fungerande system för krishantering.
Räcker detta? Knappast. Vad borde vi göra ännu? Det vet vi inte, och därför bör vi nu uppmuntra till modig, öppen debatt.
Europeiska kommissionens, centralbankens, parlamentets, eurogruppens och Europeiska rådets ordföranden presenterade vid midsommaren sin egen färdplan för utvecklandet av EMU. En del av idéerna var gamla och bekanta – såsom det europeiska insättningsgarantin. En del var nya – såsom förslaget om ett europeiskt ”finansministerium”.
Liksom så ofta tidigare, så har institutionerna lagt fram ett förslag, egentligen en ”bruttouppräkning” från vilken medlemsländerna kan välja lämpliga element. Själv tror jag inte att presidenternas framställning antas i sin nuvarande form. Det är fortfarande oklart vilka teman som kommer att drivas vidare. Den finländska regeringen har ju heller inte slagit fast sin hållning.
Regeringsprogrammet innehåller riktlinjerna för allmänna principer. Vi har förbundit oss till att främja stabiliteten i euroområdet. Finlands målsättning är ett regelbaserat och välfungerande euroområde där varje medlemsland själv bär det primära ansvaret för sin egen finanspolitik och sina skulder. Vi har som mål att återställa trovärdigheten hos no bail out –regeln.
Ett element i bruttouppräkningen som kommer att framskrida är sannolikt den s.k. finansieringsunionen, dvs. bankunionen och kapitalmarknadsunionen. Vårt regeringsprogram förhåller sig positivt till utvecklandet av en bankunion som baserar sig på placeraransvar.
Välfungerande och pålitliga finansmarknader är en viktig förutsättning för tillväxten i Finland. Finansieringen är en utmaning framför allt för små och medelstora företag; just de företag där nya arbetsplatser mest sannolikt uppstår. Vi måste också lyckas med att främja små och medelstora företags internationalisering och export, vilket naturligtvis förutsätter smidig finansiering.
Stabilitetsproblemen på banksektorn och den trytande finansieringen har varit centrala tillspetsande faktorer i samtliga krisländer inom euroområdet. I vissa länder har problemen haft sitt ursprung i ansvarslösa banker och slapp tillsyn. I andra länder, såsom Grekland, fick bankerna lida av det svaga läget inom statsekonomin.
I fortsättningen måste vi uppnå ett läge där bankerna och staterna inte längre drar varandra under ytan. Om vi klarar av att separera bankernas och staternas problem, blir det mycket lättare och billigare att sköta dem kontrollerat. Detta är målet med bankunionen.
Den andra frågan som bör utvecklas är de gemensamma reglerna. En gemensam valuta förutsätter att gemensamma regler respekteras. Finland har pådrivit detta hela tiden, och kommer att göra så även i fortsättningen.
Man har efter hand skapat nya, ännu striktare regler. Ett problem är de komplicerade regler och den byråkratiskhet som försvårar tillämpandet.
Verkställandet kan också vara problematiskt. Hela systemets trovärdighet försvagas av att regler antingen nonchaleras eller åtminstone tolkas på olika sätt i olika situationer.
Den tredje, och kanske mest känsliga frågan gäller skuld. Finlands linje är klar: alla ska svara för sina egna skulder. Det betyder inte att Finland inte skulle vara redo att hjälpa vid nödfall. Makt och ansvar ska dock gå hand i hand. Det kan inte vara så att beslut om offentliga utgifter fattas nationellt men att ansvaret för skulder är gemensamt.
Det fjärde, och på längre sikt ett av de viktigaste utvecklingsobjekten är de strukturella ekonomiska reformerna. De flesta euroländerna – inklusive Finland– brottas med allvarliga ekonomiska strukturproblem.
Alla euroländer behöver inte förvandlas till Tyskland. Och det är väl knappast möjligt heller. Men varje medlemsland måste klara av reformer som möjliggör hållbar ekonomisk politik. Jag kommer att behandla Finlands linje i denna fråga lite utförligare senare.
Diskussionen om utvecklandet av EMU kommer med säkerhet att pågå ännu länge och väl. Själv ser jag det som väsentligt att vi har fungerande krishanteringsmekanismer som betonar fordringsägarnas ansvar och som skyddar skattebetalarna. Lika viktigt är att vi förstärker euroområdets förmåga att tåla finansmarknadsturbulens. Detta kräver i sin tur mera integrerade kapitalmarknader, flexiblare nationella arbetsmarknader och minskning av staternas bankrisker.
Ännu som ett allmänt inlägg i den inhemska debatten om euron och utvecklandet av penningunionen: man tänker alltför ofta att det är fråga om något som bara ”berör Bryssel”, men som vi på något sätt måste fixa. Det är dock fråga om finländarnas egna pengar, Finlands kommande ekonomiska utveckling och finländska arbetsplatser. Det är inte alls likgiltigt hur euroområdet utvecklas. Finland kan resa sig endast om euroområdet gör det. Det är alltså till Finlands gagn att vi i god tid vet vad vi vill, och att vi påverkar diskussionen på ett sätt som styr euroområdet i en riktning som vi önskar.
Den finländska ekonomin i vidare perspektiv och linjedragningar
Bästa kollegor,
som jag konstaterade, så lever Finland inte i något vakuum. Vi måste lära oss av andra, undvika misstag som andra redan begått, leva som vi lär och bära vårt eget ansvar för förbättrandet av euroområdets konkurrenskraft.
Det är i min nuvarande position särskilt – och t.o.m. smärtsamt lätt att se och förstå omfattningen av de ekonomiska problem som hela kontinenten brottas med. Det är ännu mera hjärtskärande att se att vi finländare i själva verket halkat efter så att vi nu platsar bland de sämsta i klassen. Jag säger det utan skönmålning: Finlands ekonomi är fasansfullt dålig och våra utsikter hör till de mest oroväckande i euroområdet.
Totalproduktionen har krympt tre år i följd, arbetslösheten har ökat, hushållens inkomster har minskat, bytesbalansen går med underskott och den offentliga ekonomin är klart negativ. Innevarande år kommer förmodligen att bli det fjärde året i följd med negativ tillväxt.
Läget är inte enbart ytterst allvarligt, utan även pinsamt för oss. Vi har av hävd vant oss med en världsförklaring att även om det går dåligt för de andra, så berör det inte oss. Underlandet Finland klarar sig nog trots att våra sydeuropeiska kompanjoner vacklar. Det är inte lätt att acceptera att vi i själva verket glider mot EU:s observationsklass – ett läge där den förra modelleleven blivit en av underpresterarna.
Vad nu? Vi måste iaktta samma krav på strikt ekonomisk disciplin som vi i första ledet varit med om att kräva för de andra krisdrabbade euroländerna.
Hur gick det så här?
Väldigt få finländare inser att Finlands reella BNP-nivå fortfarande är lägre än innan den internationella finanskrisen. Vi kan snart blicka tillbaka på ett förlorat årtionde när det gäller utökandet av välfärden. Våra viktigaste jämförelseländer Tyskland och Sverige har kört om oss för länge sedan.
Då finanskrisen slog till trodde vi att vi kan klara stormen med hjälp av konjunkturverktyg, dvs. stimulering och skuldtagning. Visst lyckades vi åtminstone för en kortare tid med att dämpa de största slagen mot sysselsättningen. Felet var att vi inte omedelbart började korrigera de ekonomiska strukturer som förvittrats under en längre tid. Det gick bra för Finland under Nokia-ruset. Vi blev kanske förbländade av denna framgång som nu i efterhand trots allt inte var hela Finlands, utan ett enskilt företags framgångssaga. Man borde inte ha räknat för mycket med detta.
Samtidigt med att Nokia började gå kräftgång överöstes vi med konsekvenserna från finanskrisen och därefter från skuldkrisen i euroområdet, vilka bara förvärrade de inhemska utmaningarna. En liten öppen ekonomi drabbas ofta värst i samband med förskjutningar inom den globala ekonomin. Vår konkurrenskraft försvagades ytterligare, och den strukturella omvälvningen slog även mot vår andra grundbult, pappersindustrin.
Historien lär oss att förvittringen av vår konkurrenskraft inte började till följd av finanskrisen, utan att Finland tappade mark speciellt i fråga om kostnadskonkurrenskraften i förhållande till kontrollgruppen redan sedan början av 2000-talet.
Utvecklingen inom den finländska ekonomin håller på att differentiera sig från utvecklingen i andra OECD-länder speciellt på grund av dessa inhemska strukturella utmaningar som förblivit oberörda i en lång tid.
Vi har inte lyckats förnya vår näringsstruktur i tillräcklig mån, vår befolkning åldras, vår offentliga sektor är exceptionellt trög, obalansen inom den offentliga ekonomin har blivit kronisk och bl.a. vår sysselsättningsgrad uppvisar stora gluggar även i fråga om finländare i bästa arbetsföra ålder. En beskrivande indikator är Eurostats färska statistik enligt vilken Finlands offentliga utgifter i förhållande till bruttonationalprodukten är de högsta, inte bara bland EU-länderna utan i hela världen.
Vad kan vi lära oss av det förgångna? Vad kan vi lära oss t.ex. av de europeiska krisländerna? Vad kan vi lära oss av den positiva utvecklingen i Tyskland? Det väsentliga är att inse att vi inte kan åtgärda denna enorma utmaning enbart genom budgetpolitik. Låt oss vara tydliga med detta: Finlands riktning kan inte ändras enbart med besparingar.
De är dessvärre nödvändiga i dagsläget för att hållbarheten hos finansieringen av välfärdssamhället ska kunna säkras. Men detta sparande tar aldrig slut om vi inte vidtar målmedvetna åtgärder för förbättrandet av konkurrenskraften och reformeringen av strukturer. Osthyvelpolitiken leder till långsam förtvining och utarmning, den varken förnyar eller leder Finland vidare i det långa loppet.
Värderade kollegor,
Man kan se ljus i slutet av tunneln, åtminstone ur europeiskt perspektiv. Både den europeiska ekonomin och världsekonomin uppvisar spirande tecken på återhämtning. Finland håller däremot på att halka efter ordentligt. Detta borde åtminstone öppna våra ögon och få oss att inse hur mycket vi måste göra för att åstadkomma framgång. Vi får problem med att hinna ta del av tillväxten inom världsekonomin eftersom vår kostnadsnivå är för hög och eftersom vår arbetsföra befolkning inte växer. Finland behöver större korrigeringar som än de som finns på regeringens agenda.
Jag vill föra fram några centrala helheter som jag anser vara alldeles nödvändiga med tanke på vändningen av utvecklingstrenden för Finland. Dessa beslut behövs snabbt. Vi har inte längre råd med att vänta flera år. Varje år vi väntar medför tyvärr en ny, nedskärande budget.
- För det första måste vi snabbt hitta en lösning på förbättringen av vår priskonkurrenskraft. Man kunde sammanfatta det med att lösningen på Finlands utmaningar är arbete, arbete och arbete. Det finländska arbetet får inte prissättas för högt. Investeringar i Finland, arbetandet och företagande måste vara mera lockande än i dagsläget. Efter att samhällsavtalsförhandlingarna bröt samman måste regeringen fatta de nödvändiga besluten med hjälp av de medel som är tillgängliga. Vi har förbundit oss till att minska på enhetsarbetskostnaderna med åtminstone fem procent. Detta görs enbart så att vi ska kunna knappa in på våra konkurrenters försprång, och för att vi ska skapa en verksamhetsomgivning och en atmosfär i Finland som får sysselsättningen att öka.
- Vi måste också genomföra reformer som gör arbetsmarknaderna flexiblare och som utökar utbudet av arbete. Regeringsprogrammet innehåller goda riktlinjer bl.a. om främjandet av lokalt avtalande och förnyandet av inkomstskyddet. Dessa är stora reformer som på ett betydande sätt kan påverka finländarnas delaktighet på arbetsmarknaden och företagens förmåga att utöka utbudet av arbete.
- Regleringsbördan, normerna och de offentliga uppgifterna bör också lättas. Detta skulle ge rörelseutrymme åt företagen och människorna, och även lätta på belastningen av den offentliga förvaltningen. I stället för övervakning och sanktioner borde vi bygga förtroende, i stället för nedslående uppmuntran, samhället bör ge rum för individuellt ansvar och var och ens ansvar för varandra.
- Reformeringen av beskattningsstrukturen hör också till de viktigaste medlen med vilka Finland kan styras i rätt riktning. Regeringen har i sitt program förbundit sig till att inte höja den totala skattegraden. Denna linje är korrekt. Tung belastning åtstramar tillväxt och sysselsättning. Finland borde gå in för att lätta på beskattningen. Regeringsprogrammet utgår från att de skatter som är allra skadligast med tanke på arbete och företagande lättas, och att de mindre skadliga skatterna skärps. Detta betyder att beskattningen av arbete och företagande förflyttas mot beskattning av konsumtion. Denna linje stödjer arbete och sysselsättning.
Denna regeringsperiod kommer till sist att bedömas med tanke på hur vi lyckats med att reformera den finländska ekonomin, och hur väl vi lyckats förbättra sysselsättningen. Min uppgift i egenskap av finansminister är viktig i denna helhet, och jag åtar mig uppdraget med största möjliga allvar.
Jag har två prioriteringar som står över alla andra.
Den första är att försvara hållbarheten hos Finlands offentliga ekonomi och förtroendet till skötseln av den. För att företagen ska våga investera och hushållen konsumera måste vi med hjälp av förutsägbar, ansvarsfull och konsekvent ekonomisk politik skapa en positiv trend. Den nordiska välfärdsstaten är beroende av strikt budgetdisciplin och i detta hänseende har vi redan gjort avkall på den nordiska standarden – åtminstone om och när vi trots allt önskar bevara välfärdssamhället och de omfattande och högklassiga tjänsterna även för de kommande generationerna. Detta arbete bör utföras såväl inom den europeiska som inom den inhemska ekonomin.
För det andra lovar jag att göra allt jag kan för att förstärka tillväxten och sysselsättningen i Finland, och att prioritera arbetande i samband med varje beslut. Detta förutsätter i första hand strukturella reformer – igen såväl hos oss som annanstans i Europa.
Finland står inför ett flertal utmaningar. Dessa bör beskådas öga mot öga. Många av grundbultarna är trots allt i gott skick. Allting är fortfarande möjligt för Finland. En ny blomstring kräver hårt arbete, och prioritering av arbetandet, precis som den gjort för de tidigare generationernas del.
Bästa vänner,
Ni har äran att representera ett av världens bästa länder. Detta bör inte glömmas ens i dessa prövande tider. Finland kommer att klara sig om vi alla drar åt samma håll och bidrar med vår egen insats. Representera Finland vid varje tillställning som om det var den viktigaste under hela er karriär.
Lycka till och ha framgång i detta uppdrag som är gemensamt för oss alla!
Ytterligare information:
Suvi Aherto, specialmedarbetare, tfn 050 349 6121, [email protected]